De första kända uppgifterna om industriell stenhuggning är från 1700-talet.

Stenindustriepoken kan dock sägas börja vid mitten av 1800-talet. I Bohuslän är de första beläggen från 1840-talet, då stenhuggning kan beläggas till Malmön, Hjälmedal, Lysekil och Spjösvik. I norra Bohuslän är de första beläggen från 1870-talet. Då hade stenhuggningen på allvar börjat få industriell karaktär, och etableringen i norra Bohuslän skedde genom storskaliga bolagsetableringar. Krokstrand är det främsta exemplet på detta. Det är dock först på 1890-talet som stennäringen växte sig så stor att den kom att dominera näringsliv och socialt liv på flera orter.

Bild från Lyse hembygdsförenings bildarkiv genom Rio Kultur Kooperativ.

Bolagsskylt för stenbolaget i Lahälla, Brastad sekelskiftet i röd granit.

Gåva 2019 från familjen, Errol och Anna Kari Henriksen, Lahälla & Norge. 

En antydan om hur stor denna näring var, är att i Hunnebostrand hade över hälften av befolkningen sin försörjning av stenindustrin år 1909. Socknar
som Brastad, Lyse och Malmön hade en motsvarande andel stenindustriarbetare på mer än 40%. Stenindustrin var exportberoende och kom att drabbas av återkommande lågkonjunkturer. Detta skedde framför allt under världskrigen, men även svängningar i världsekonomin påverkade livet i stenhuggarsamhällena.
– En intressant aspekt av stenindustrin är den mångfald av företagsformer som förekom, och även idag förekommer. Stenbolagen kunde äga eller arrendera
egna berg, men de kunde också agera uppköpare och köpa sten direkt från stenhuggare eller mindre bolag. Det förekommer tidigt uppgifter om kooperativt drivna brott, och uppgifter om arbetare som högg i ”fria berg”. När fackföreningar bildats förekom det även att dessa arrenderade berg, där medlemmarna kunde hugga sten. Detta användes som en medveten facklig taktik för att kunna dryga ut strejkunderstöd vid konflikter.

Kring stenhuggaren har en mytbildning vuxit fram. Ett exempel på detta är
uppgifterna om den massiva arbetskraftsinvandringen till Bohuslän från Blekinge och Halland. Den skulle delvis bero på att det inte fanns kunnig arbetskraft i Bohuslän. De fåtaliga studier som gjorts tyder dock på att invandringen sker i ett senare skede, under stenindustrins högkonjunktur på 1890-talet. Även då verkar inflyttningen ha varit måttlig. Invandringen anges ibland även som orsak till den politiska radikalitet som kännetecknade stenhuggarna. Det finns skäl att ifrågasätta även detta påstående, och snarare söka orsaken i den bohuslänska traditionen av lagarbete och solidaritet.
Under 1889 gjordes försök att samordna stenarbetarna i ett nationellt fackförbund. Det dröjde dock till 1896 innan en central facklig organisation bildades, Skandinaviska Stenhuggareförbundet. Det dröjde mindre än två år innan denna avlöstes av nationella förbund. I Bohuslän bildades de första fackföreningarna i Heestrand, Hjälmedal, Hunnebostrand, Härnäset, Lysekil, Malmön, Norra Grundsund och Tuntorp. Efter kritik mot förbundets fackliga taktik, splittrades stenhuggarförbundet 1910. Den syndikalistiska fackföreningen SAC bildades, och SAC fick en stor anslutning av stenhuggare från Bohuslän. Under stenindustriepoken kom nya samhällen att växa upp och redan befintliga att förändras. Exempel på de nya samhällsbildningarna är Hjälmedal, Krokstrand, Norra Grundsund, Ramsvik (Askum) och Ulebergshamn. Den stora inflyttningen av stenhuggare till orter med stenindustri ledde till att en ny bebyggelse tillkom. Bostadshusen kunde byggas av bolag som baracker men även som enfamiljshus. Det var också vanligt att stenhuggaren byggde sitt eget hus på friköpt eller arrenderad mark. En speciell husform som kan knytas till stenindustrin är knopphuset, det vill säga hus murade av plankstumpar. Till stenindustrin hörde även arbetslokaler, dessa var till en början ofta av enkel karaktär. Större byggnader finns bevarade framförallt i Krokstrand, Lahälla, Malmön och Skärholmen.

Stadgar – Gåva från Monica Karlsson, Brastad 2019.

Intressanta förord i stadgarna från 1908 finner man på sida 2 enligt följande:

Kom ihåg!

1. Att vi – du och jag – äro kamrater genom vår organisation; låt oss därför visa aktning och solidaritet mot varandra.
2. Att genom det vi ha vår medlemsbok klar, visa vi, att vi ha förståelse av sammanslutning och äro beredda till strid mot förtrycket.
3. Att om du är rik eller fattig, vis eller dum, du ändå är människa; du måste därför betrakta dig som sådan och bland andra i samhället söka rätt och rättvisa åt alla individer.
4. Att jorden och all egendom må bliva hela folkets egendom, allt folk ett enda folk och allt arbete allas arbete.
5. Att sträjkbrytaren (idag strejkbrytaren) är en egoist, en förrädare, en ärelös person.

Byggnaden i Lahälla är den sista i sitt slag, en så kallad knottfabrik med tillhörande fallhammare även denna den sista i sitt slag. Även Bohusläns granitkyrkor och en del av järnvägsstationerna är byggnader som kan
knytas till epoken.

Spaltmaskin i Lahälla, en fabriksmiljö bevarad i närmast ursprunglig utformning.

I anslutning till fabriken finns även en transformatorstation, bostadsbarack, lastageplats och hamn.

Patent No [29085] som omfattar “Förfarande för klyfning af sten”

Stenklyfningsmaskin enligt Patent 11306
Även benämnd Fallhammare
Uppfinnare: F. J. H. Weiller

Patent No [11306] som omfattar “Stenklyfningsmaskin”

Mekanisering

Efter en långsam utveckling inom stenindustrin på 1870- och 1880-talen kan man under de följande decennierna märka en hel del förändringar i företagens verksamhet och inriktning. På 1890-talet finns strävan till att koncentrera verksamheten till en bestämd plats, där man uppför en form av “permanent industribebyggelse”. Ofta förläggs denna verksamhet till ett stenbrott, nära eller i direkt anslutning till en last- eller kajplats. Under den här perioden kommer också begreppet storbrott att introduceras.

Det är viktigt när man studerar stenindustrin, att beakta att det parallellt med storbrotten hela tiden existerar småbrottsverksamhet som sammanlagt sysselsätter ett stort antal arbetare. Svante Lindqvist har i en artikel 1994 påpekat behovet av studier där man ser på teknologins utveckling som en serie av förändringar som försiggår både parallellt och i fasförskjutningar och där forskningen ofta varit helt koncentrerad på initialskedet och den starka tillväxtens period.

Storbrottsverksamheten i Norden startar tidigt på 1890-talet och den första anläggningen som utvecklas är stenbrottet vid Hammerknuden på norra Bornholm. Detta ägs under 1890-talet av “Aktieselskabet Bornholms Granitverk”, ett då nybildat bolag som startades av den tyske industrimannen Ohlendorff.

Till stenbrottet inköptes på hösten 1890 maskinell utrustning från Hamburg för att uppföra spel och transportanordningar. Ett maskinhus innehållande 16 ässjor för smidesarbeten, ett separat ritningskontor, kontorsbyggnad samt bostäder för förmannen och maskinmästaren uppfördes i snabb takt. Den första hugghallen för bearbetning av stenen inomhus försågs med kolbågslampor vilket betraktades som en märklig nyhet. Till denna centrala anläggning inom produktionen utvecklades ett spårsystem med tippvagnar för att underlätta transporterna till bearbetningsplanen och till kajanläggningen som var den viktigare delen i uppbyggandet av anläggningen på “Hammaren”. I nordöstra delen av området uppfördes arbetarbostäder i form av två större radliknande tegellängor “Langelinie och Sandlinie”.

På svensk sida startade Granitaktiebolaget C. A. Kullgrens Enka 1893-1894 verksamhet med storbrott på Bohus-Malmön i Bohuslän. Även om brytningen av granit ägt rum på nästan alla tänkbara platser på ön, så koncentrerade man sig på ett begränsat antal storbrott där stenen togs ut och lastades på ett spårsystemsom byggts ut och som ledde ned till den anlagda bearbetningsplanen vid hamnen. Här hade en stor huggplats byggts upp med verksamhetslokaler och upplagringsytor. Genom läktring skedde sedan utförsel av granitprodukter till de väntande båtarna. Denna inriktning på storbrottsverksamhet spreds snabbt och strax före sekelskiftet fanns upp emot ett tiotal storbrott i Bohusläns granitdistrikt. Antalet ökade sedan under 1900-talets början och det anges att antalet storbrott i Bohuslän uppgick till cirka 20 stycken 1905.

När det gäller framställandet av gatsten utvecklades en metod att med hjälp av maskinell utrustning klyva och bearbeta graniten. Detta påbörjades under något av av de första åren på 1890-talet vid Bornholms Granitvaerk på Bornholm. Den konstruerade maskinen benämndes fallhammare och bestod av en stor gjutjärnskonstruktion som med hjälp av ångkraft under högt tryck klöv stenen i olika riktningar. Enligt forskning skall konstruktionen ha utvecklats av en maskinmästare vid företaget och tillverkningen av maskinutrustningen skedde vid Hasle maskinfabrik. Ur källmaterial framgår inte några uppgifter om när produktionen startade, bara att verksamheten var igång 1902 och att det då fanns 15 maskiner.

1904 erhöll Halmstads Stenhuggeri Aktiebolag ensamrätten till patentet för den på Bornholm konstruerade stenklyvningsmaskinen. Man uppförde först 2 maskiner på prov i Söderrumsbrottet vid Halmstads och kom senare att utöka dessa till 12 stycken. De användes framförallt till att producera smågatsten (“knott”).

Bolaget erhöll stora beställningar från den tyska marknaden och man beslöt att investera i en större anläggning i Bohuslän. Här hade företaget bedrivit verksamhet sedan 1894 på Hjelmedal nordost om Lysekil och utvecklat ett storbrott som sysselsatte upp emot ett hundratal arbetare.

1905 bildade man ur det gamla företaget Skandinaviska Granitaktiebolaget  som anlade en stor fabriksanläggning på Rixö intill Hjelmedalsbrottet. För att underlätta transporterna byggde man fabriken i en terassform där intaget skedde på översta planet och den färdiga stenen togs ut på nedervåningen för transport ned till kajen. Denna transport skedde med en dubbelspårig linbana som anslöts elektriska kranar för lastning  direkt på fartygen. De 40-tal stenklyvningsmaskiner som fanns drevs med en 350 hk ångmaskin tillverkad vid Jönköpings Mekaniska Verkstad. Luftkompressorer av engelskt fabrikat drev de borrmaskiner som behövdes för uttagen av granitblocken. 1914 utvecklades verksamheten vid ett närliggande brott, Valbodalen, där man uppförde en mindre anläggning med 10 stenklyvningsmaskiner och vidare även i Lahälla storbrottsområde med 6 stenklyvningsmaskiner med kraft från en Kyrktransformator istället för ångmaskin.

Spaltmaskinerna eller, som de även kallades, stenklyvningsmaskinerna kom inte att bli det språng mot en helt mekaniserad verksamhet som man från företagarhåll tänkt sig. Det omtalas följande om anläggningen vid Rixö “Fabriken Rixö byggdes och utrustades i hvarje hänseende med alla tekniska hjälpmedel med huvudsyfte att inskränka användningen af den mänskliga arbetskraften så mycket som möjligt”. Det visade sig att maskinerna tekniskt fungerade väl, men att det krävdes vana stenhuggare för att avgöra klyvningsriktningar och bedöma stenens lämplighet. På sikt visade det sig att den hantverksmässiga tillhuggna stenen var överlägsen i kvalité. Spaltmaskinerna visar också på den betydelse som patenträttigheter kom att få under 1900-talets inledning inom industrialiseringen. Det blev inte de största stenföretagen  som Kullgrens Enka och Färnströms som kom i besittning av dessa patent utan firmor som nybildats för att skaffa fram erforderligt kapital.

Ett givet inslag i ett kulturreservat.

Idag åtnjuter fabriken skydd och skötsel av föreningen.

Mer finns att läsa om nämnda i en publikation som benämns:

G R A N I T I N D U S T R I
EN FÖRSTUDIE OM KULTURRESERVAT FÖR
STENINDUSTRIN I VÄSTRA GÖTALANDS LÄN